Emilia Ilke
Hundar är ett ständigt återkommande tema i mina verk. Egentligen handlar det inte om hundar utan mer om att gestalta karaktärsdrag hos människor. Det handlar om sociala strukturer, separationsångest och mardrömmar.
Oavsett om det gäller måleri eller skulptur så kommer teckningen alltid först. Det är den som är min ingång i konsten. Arbetet sker intuitivt och jag känner stark tillit till mitt skapande. Förr eller senare får jag till något som slår an i mig. Det narrativa återkommer, liksom golven. Jag börjar oftast med dem, det är ett sätt för mig att komma igång och ger mig något att förhålla mig till. Det blir som en scen där jag har möjlighet att infoga en handling som väcker frågor. Vad hände innan och vart är situationen på väg?